Sönt att vara hemma ett tag. Jag och röda faran styrde kosan mot den stora staden i torsdags kväll. Vi lämnade 5-åringsfasonerna bakom oss och Sessan i tryggt förvar hos Mysan. Länge sedan jag fick vara hemma så här länge i sträck. Men egentligen så kan man ju undra om det verkligen var värt att ta ut en semesterdag bara för att vara ledig på fredagen oxå? En ledig dag i Stockholm och vad gör jag? Jo jag sitter på mitt gamla jobb i 4 timmar. Tittat på det som ska bli den nya butiken, pratat strunt med gamla kollegor och gått och klämt och känt på varorna i butiken. Jag är inte säker på att det är riktigt sunt... Iofs så är det ett jobb som jag kan längta tillbaka till något så fruktansvärt ibland och som jag faktiskt en gång har bestämt mig för att gå tillbaka till. Sen så kom någon emellan men eftersom denna någon inte längre är en del av mitt liv så kommer hemlängtan mygandes tillbaka. Mitt stora problem här är att jag någon gång måste bestämma mig och då ta steget fullt ut. Inget larv eller mes utan ett ja eller nej. Finns det någon kurs man kan ta för sånt?

Föutom att latja runt på mitt gamla jobb så har jag skaffat tyg att laga nalle med, införskaffat julklappen till julklappsbytet på jobbet, ätit oförskämt god mat, hälsat på mormor och morfar, upptäckt att jag väger ganska exakt vad ja trodde samt gått egenom farmvilleförfrågningar på min facebook. Numera får jag alltid en våldsam ångest av att gå in på min facebook eftersom det varje dag tillkommer nya grann- elle gifts-förfråningar. Jag kan ju inte göra något åt dessa på min jobbdator :( så antalet förfrågningar bara växer och växer. Men nu har jag som sagt varit duktig och fixat lite med mitt jordbruk. Måste fråga någon hur jag blir av med den där obehagliga musiken bara... Mina jordgubbsplantor hade dött så jag odlade något annat (som antagligen kommer att dö de oxå) samt accepterade grannförfrågningar. Om de nu vill ha en värdelös bonde som granne så ställer jag såklart upp ;P Jag undrar nu i mitt stilla sinne varför jag gick med på att skaffa mig farmville och inser att om jag inte skaffar mig en egen dator så kommer jag snart bli utsedd till den sämsta farmaren någonsin! Förstår ni pressen?

I bland har man lite underliga fördomar och innom loppet av en liten vecka har jag upptäckt två. Förra fredagen när jag och Emma satt på McDonalds blev en kille stoppad av polisen så fort han kom ur McDriven. Hur lyckas man med det? Kan man beté sig så illa i McDriven att de påkallar polis eller försökte han gömma sig för polisen i McDriven? Det senare alternativet känns inte trolig, om det inte var en synnerligen korkad person förståss. Förr eller senare måste man åka ur McDriven annars blir man nog lynchad av förarna till bilarna bakom en i kön. Nä jag trodde att det hela berodde på att det var en mycket stor person i en väldigt liten bil. Emma kontrade med att isf så borde jag oxå bli stoppad för att jag körde en alldeles för stor bil för min kroppsstorlek. Tänkte inte riktigt på det... I går kom jag körandes (med mammas saab 9-5) och passerade då en gamal volvo 240 som stod parkerad mycket märkligt i ett T-kors. När jag körde förbi tittar det upp en kille i det nedre högra hörnet av sidorutan på förarplaten. Han blänger mkt ilsket och en känsla av obehag spred sig i kroppen. Disskusionen börjar så snart vi passerat bilen och mina medpassagerare kontrollerat att han inte följer efter. Ska man ringa polisen när man ser en skruttbil, med en ilsken kille i, stå parkerad på ett underligt ställe bland smågatorna i Hässelby? Nä svarade jag det kan man ju inte göra, det kan ju vara några som bara sitter och pratar i bilen. Hur många gånger har inte jag parkerat på högst olämpliga ställen för att jag bara suttit och pratat med någon. Ilskna blickar har jag fått ett otal gånger men jag kanske kan förstå personer som bott runt de parkeringar där jag har lyckats stå på tomgång i en timme eller så. Det var då det hände. Svaret som liksom avslöjade vad personer kanske har tänkt ang mig och min 745:a. "Om man har en sådan där bil i Sthlm så är det något som är skumt". Oups! Hädan efter kommer jag inte göra några skumma parkeringar i de paranoida delarna av Sthlm. Om jag inte vill ha påhälsning av polisen förståss ;P

Är som en obstinat 5-åring just nu. Riktigt kände hur illa jag betedde mig i söndags mot stackars Maria som bara försökte hjälpa mig. Å andra sidan hade det kunnat varit värre. Jag hade ju kunnat slängt mig av hästen och bitit henne i hälsenan eller nått... Nu stannade jag kvar på hästen men tjurade mest hela tiden. Det räcker inte med att klappa sig själv på axeln för jag får liksom inte till det om inte någon står brevid och passar på mig. Har dessutom tappat motivationen, IGEN! Men nu är det ju ingen fara på taket eftersom jag har lyckats dra sönder min lilla sessas ena mungipa. Japp, hon har ett jack i mungipan och kan nu inte ridas med bett tills att det har läkt. Kontentan av detta är väl att jag inte borde ha någon häst heller (det där med bilen har jag ju redan konstaterat). Hur kan man låta bli att märka att hästen har ett sår i mungipan? Usch vilket dåligt samvete jag har :(

Så vi är numera skogsmullar, försökte mig på att rida på banan men kom snabbt på varför jag en gång slutade med hackamore på banan... Men men vi är ju vana vid att rida utomhus men attans vad obehagligt det är i mörkret. Fantasin är det inget fel på och jag kan hitta på praktiskt taget vad som helst. Jag vill inte tro på spöken och bara tanken på att någon som är död (varför är jag så rädd för döda?) skulle komma och jaga oss är ju skrattretande. Så himla smidiga kan de ju inte vara... Persikan är dock inte ett skvatt bättre hon. Hon tror att ett rådjur eller möjligtvis en älg ska komma och äta upp henne :S Jag har hitintills inte varit rädd för vilda djur för jag har tänkt att de ogärna attackerar en häst on man inte kommer allt för nära. Men så i förrgår så lyckades Lena skrämma upp mig och sa att vildsvin är farligare än vad jag tidigare har trott. Hmm... jag höll mig till vägen nästan hela promenaden igår. Kändes som om att det fanns en viss risk för att Persikan och jag skulle komma hem som två nervvrak annars.

Jag var hos pappa ihelgen och firade honom. Mina übersöta kusinbarn var där oxå. 3st 2-4 år gamla.Behöver jag säga att det var full rulle? En av mina kusiner fick barn i fredags och är mitt i namnjakten. Vad skönt att vi redan har två alternativ om jag någonsin skulle ta ett föl på Persikan. Royal Strawberry (Berra) eller Royal Banana :) För att jag någonsin ska skaffa barn har liksom raderats ut från kartan. Man ska ju ha det med någon och så himla fel det kan bli om man inte har ung. samma syn på hur de ska bete sig. Å hur ska man veta det innan man har skaffat barnet? Dessutom kan man ju fråga sig hur jag någonsin skulle orka med barn (som liksom bor hemma hos en) när jag har svårt att orka med en liten häst (som jag dessutom kan lämna kvar i stallet)? Det hela känns lite osäkert... Iofs så känns det lite osäkert att jag skulle vilja ha ett föl efter Persikan... som om jag skulle tycka att det var roligare med två ligister :P

Det är bara att konstatera att jag har gjort bort mig... Jag dööör bara jag tänker på det. Hur lyckas man eg? "Stalkandet" antog med ens helt andra propotioner ;P

Jag vet inte riktigt vad jag vill eg. Har börjat misströsta och undrar om jag verkligen har kapacitet att få ordning på Sessan. Känns som om att jag inte kan rida själv. På träningarna går det väl bra och både Maria och Linda säger att det är en stor skillnad på nu jämför med 1:a träningen. Men när jag sen ska rida själv så spelar det ingen roll hur seriös jag än är hon hittar på en massa hyss för att komma undan HELA TIDEN! Jag tycker så himla mkt om henne men det är jobbigt att bli ifrågasatt varenda liten sekund!

Basket igår. Det är faktiskt riktigt kul :) Jag måste be om ursäkt till de där killarna som jag trodde tränade för att bli materialare. Igår hade de matchtröjor på sig så de var nog bara bänkade sist. Har fortfarande noll-koll på alla regler men jag gör iaf inte som vissa och klappar i händerna vid fel tillfälle :P

Tog ett kort med ram igår som för att hylla Vampyren och hennes underliga mobilkamera

Mycket märkligt det här... en del kan verkligen inte uppföra sig. Vissa saker borde man kunna räkna ut med lilltån och att visa respekt för andra borde inte vara så svårt.

Jag har haft en bra helg! En promenad runt halva stan med Emma i fredags kväll. Så som alltid när vi beger oss ut på upptäcksfärd så regnar det. Jag hade såklart lyckats ta på mig mina stövlar som jag har lovat mig själv att inte ta ut i regn... Min fredag gick i matens tecken och varför bryta ett bra koncept så kvällen slutade på McDonalds. Varm oboy och glass är sjukligt gott mitt i natten :) Fredagen den 13:e visade sig vara en riktigt bra dag.

Jag lånade ut min häst till Maria i lördags. Sessan fick jobba på ordentligt medans jag satt på en pall och försökte hitta de där fördömda magmusklerna. Nyttigt för Sessan att ha någon på ryggen som faktiskt vet vad den håller på med också. Det är kul för mig med att se eftersom det är ju då man ser hur fin hon kan bli!

I lördags kväll efter en massa skratt, x-antal cider, nävar med saltapinnar, en bit knäckebröd (!) och mängder med obehagliga foton gick jag och Maria till Palace för att "äga dansgolvet" om jag minns rätt. Gud vad jag har saknat å dansa! När Maria frågade mig tidigare i veckan om vi skulle kände jag mig som något slags knytt som inte ville något hellre än att krypa in i grottan jag just kom ifrån. Tydligen så kan man bli rädd för att gå ut om man inte gör det tillräckligt ofta :S Men eftersom jag håller på att tränar på sådana dära saker som jag är rädd för så tog jag mig själv i kragen och se så bra det blev :) med ett litet undantag dock...

Jag tycker att jag har lyckats ganska bra med att leva upp till min ålder den sista tiden. Fick dock ett litet återfall under kvällen och blev helt plötsligt 14 igen. Frångick alla mina principer och nu har jag hittat mig en alldeles egen stalker (behöver alltså inte låna någon längre från dig Emma!) En pojke som tror att det är varmare att ha på sig svarta strumpor än vita likadana... Om det känns bra? Nej! Jag blir så himla trött på mig själv. Det är bara att konstatera att sådana som jag borde inte få gå lösa!
Kan man ansöka om att få ha en personlig assistent med sig när man går ut?

Red igår kväll trots segheten. Det finns de som inte tycker att det är okej att släppa hästen i ridhuset bara för att den inte vill bli tränsad... Jag kan inte förstå varför :P Men igår var jag iaf seriös och försökte hitta mina magmuskler. Trodde där ett tag att jag hade hittat dem så jag blev nästan lite besviken över att inte ha träningsvärk i morse. Ska väl fortsätta å leta efter dem ikväll...

jag ringer dig, ring inte mig
jag lovar dig, ring inte mig
ringer dig, jag ringer dig
jag lovar dig, ring inte mig
jag ringer dig
ring inte mig, jag ringer dig
jag lovar dig, att jag ringer dig
så ta det lugnt

En vecka sedan jag skrev sist... en vecka fylld av funderingar som nu har fått sina svar. Det går inte att förneka det längre. Jag vet det nu, det är jag som är MUPPEN!

Redan i våras så var det någon som frågade om jag inte hade funderat på om det kunde vara jag som hade ett lustigt beteende med tanke på mina svårigheter att få vänner och killar att tycka om mig i längden. Då levde jag fortfarande i förnekelse och trodde bara att jag hamnat i ett stimm av lite lustiga människor. Nu vet jag bättre... För tredje gången på tre år står jag nu åter i begrepp att byta umgängeskrets (då har jag ändå inte räknat med en liten "beef" som jag verkar ha med en av mina äldre sk vänner = fler mupp-poäng till mig) De inbytta, utbytta och ibland saknade fd. vännerna och killarna börjar bli lite för många för att det fortfarande ska gå att säga att det är dem det är fel på och inte mej. Så jag ser ingen annan utväg än att se sanningen i vitögat och erkänna att jag är en mupp.

Borde jag be om ursäkt till de jag en gång känt? Jag förstår att det måste ha varit lite kämpigt att känna mig. Jag kanske borde be om ursäkt för min brist på empati och obefintliga lagkänsla, min "klängighet" och mitt stötande på pojkvänner... Eller behöver jag verkligen göra det? Några privilegier borde man väl faktiskt få ha som mupp!

Frågan är väl bara hur jag ska gå vidare i det här. Finns det något forum för muppar? Jag menar så att jag kan träffa andra likasinnade. Kanske skulle jag kunna skriva någon sorts kontaktannons. Förslag välkomnas!

Ibland är det bara att konstatera att man kanske har sagt lite för mycket. Jag är bra på att berätta saker som jag kanske inte borde. Inte för att jag tycker att det jag säger är något konstigt utan snarare för att reaktionerna hos de jag berättar det för blir större än om någon annan skulle säga samma sak till mig. Nu har jag alltså lyckats igen :P Jag har gjort en massa tossigheter i min dag. De flesta inträffade nog under min sommar som fjortis (som råkade inträffa samma år jag fyllde 23...) å på frågan om jag är samma person nu som då så är svaret NEJ. Jag måste bara lära mig att inte berätta vissa saker för folk jag knappt känner... tror att deras bild av mig kan bli ganska skev... spec med tanke på ett visst citat... ;)

Eg så är allt det här vampyrens pojkväns (Greve Dracula?) fel... En liten vit lögn för att slippa göra illa någon (dt var lite sent påtänkt!) har gjort så att jag nu är bisexuell i hans ögon. Jahapp, det kan jag väl leva med att han tror... men problemet är att han är orolig för att jag ska attackera vampyren någon mörk kväll då vi är ensamma i stallet. Killar är märkliga! Han tror alltså att personer som gillar andra av samma kön inte är det minsta selectiva utan bara hoppar på första bästa de ser (inget illa mot dig nu vampyren)... Kan någon skicka honom en broschyr från RFSL eller nått? Eller så borde jag helt enkelt inte ha ljugit utan tänkt efter innan ist för just efteråt...

Så här ska de se ut...

Så här ser min blomma ut...



Fast jag är ganska stolt över att bladen fortfarande är gröna. Jag har trots allt haft 
blomman i min ägo i snart två månader :P