Veckan som har varit har inte riktigt fungerat som den ska... vilket hade kunnat resultera i en rad nervsammanbrott om jag nu inte hade varit så himla vuxen och kunnat ta tag i saker (=poäng till mig)

I söndags upptäckte jag att jag hade blivit lurad (dock inte av farbrorn med toppluva) och att mina nyinköpta däck inte passade på min bil :( Samt att jag behövde göra en framvagnsinställning eftersom mitt ena framdäck nu helt saknar mönster på halva slitytan. Först blev jag arg men sen tog jag tag i problemet... kommer att bli 1680kr fattigare på tisdag men nu kan jag iaf skratta åt eländet.

I måndags upptäckte jag som utav en händelse att min kamrem gick på ca 2000 mils övertid... Ojdå! Problemet är dock avhjälpt tack vare en underbar liten farbror och 1500kr. För er som inte vet så kan jag avslöja att om kamremen hade gått sönder så hade min bil fått åka på sin sista färd... den till skroten (motorn hade blivit sönderslagen)

Min bil e dum = jag får leva på vatten och knäckebröd resten av månaden

Det känns lite som om att jag kanske inte borde ha bil. Jag  har ingen koll på vad som ska göras hur, när eller var. Tror att jag har blivit lite bortskämd med en pappa och ett kex (läs: x) som kunnat fixa allt konstigt med bilen. När jag blir större och kommit på vad jag eg ska göra av mitt liv så ska jag ha ett jobb med tjänstebil. Smakar det så kostar det så klart men ack så många färre problem!

Persikan har inte någon som helst förståelse för en när man är lite nere. Nej, då passar hon på att vara värre än värst. I måndags hade hon kunnats köpas för inte många pengar alls. Det går ganska bra på lektionerna och hon blir sakta men säkert bättre och bättre men när jag ska rida själv så går det inte alls. Jag har ingen som helst kroppskontroll utan mina armar och ben mest bara flaxar omkring och så lutar jag och så höjer jag handen i tid och otid. För att inte tala om de där tummarna som med någon slags utomjordisk dragningskraft bara vill nedåt :P Fast på något konstigt sätt så hävdar de andra i stallet att det ser bättre ut nu än i början. Så jag fortsätter väl så här på bästa förstahalvtimmesryttare vis. Trots en liten klump i magen så hoppade vi ju faktiskt nästan 90cm i tisdags och det måste ju betecknas som ett sjumilakliv till framsteg (Tack Maria!)
Veterinären var ute igår och servade Sessan. Vacc och tandkoll stodpå schemat. Det var med blandade känslor som jag mottog beskedet att Sessan var fin i munnen. Han raspade bara bort några bitar som skulle kunna göra illa henne på sikt. Jätteskönt för Persikan och relativt billigt för mig. Mindre kul för mig som nu inte kan skylla på att det kan vara någon ond tand som gör att hon är hård som berget i vänster mungipa utan nu med mina flaxande armar och ben måste rida loss den där sidan. Gud är inte med mig just nu!