kom innan veckan är slut lilla telefonen.

Jag vill att min nya telefon ska komma nu!!! Eftersom min gamla telefon är operatörslåst så har jag nu tassat runt med min antika vit/orangea Sony Ericsson W800 (eller nått sånt) i snart en vecka. Det fungerar så där. Har redan hunnit att av misstag ringa ca 10 personer. Det är den där förbenade joysticken som ställer till det. Ibland fungerar det att bläddra med den, ibland inte. Har iaf varit duktig och raderat alla telefonnummer som kan tänkas vara lite tokiga att ringa i tid och otid (alla som absolut inte vill bli uppringda av mig kan alltså andas ut här). Vidare så är det lite problem med laddningen. Den tycker helt enkelt inte att det duger med vilken laddare som helst... och eftersom on-knappen har varit med om en liten olycka och inte alltid vill samarbeta så känns det som om att jag gör bäst i att hålla telefonen igång. Latmasken nr 1 (=jag) inte har orkat lägga in alla telefonnummer som jag haft i min nyaste (av de gamla) telefon så har jag dessutom kånkat runt på två telefoner. Mycket opraktiskt. Den telefonen går heller inte att ladda hur som helst heller. Den går bara att ladda om man kopplar den till en dator. Det här får mig att fundera lite över vad jag gör med mina telefoner eg? Försöker att ursäkta med mig att det nog är halm/hö/spån och ett och annat hästhår som, tagit sig in i laddningskontakten på telefonen under årens lopp. Hästhår går förövrigt att skåda innanför skärmen på båda telefonerna. Redan här borde jag höra en liten varningsklocka klämta någonstans i bakhuvudet på mig. Hur ska jag få en telefon med touchskärm att överleva i stallet om inte ens mina gamla hederliga telefoner gör det?

snart min, bara min!

Idag fick jag en fråga om jag verkligen hade fattat att jag skulle flytta. Eh ja, det är jag väldigt väl medveten om att jag ska. Svårt att inte vara när man ska försöka få ihop allt. Det är ju jättejobbigt att flytta (och dyrt). Funderar över hur det gick förra gången men då hade jag ju ingen häst som skulle flytta någonstans oxå. Tror dock att jag har koll på det mesta nu. Jag behöver skaffa mig en hovis där uppe i den stora staden. Min gamla var dryg när jag frågade honom = honom frågar vi inte igen. Lite knepigt men det ska nog gå bra. Sessan är ju nyskodd när hon flyttar.
Fördelen med detta pysslande är att jag mer eller mindre har blivit av med en av mina märkliga rädslor. Nämligen att vara rädd för att ringa främande människor. Det fungerar liksom inte just nu. Det känns bra, nästan så att jag är lite stolt över mig själv :)

Jag har ridit på en "riktigt" häst för första gången på länge! (Förlåt Sessan) Eftersom min lilla känguru är som hon är och inte svarar riktigt som hon borde på "vanliga" hjälper så har jag helt tappat självförtroendet när det gäller ridning. Har liksom kommit till den där fasen (igen) då jag känner att jag faktiskt skulle kunna nöja mig med att vara hästskötare. När jag har fått frågan om jag vill rida andras hästar nu när Sessan har varit dålig så har jag gripits av panik och undvikit att göra det in i det sista. Har helt enkelt trott att jag har glömt bort hur man gör :P
Igår fick jag dock rida Ivar. En brun liten D-ponny som ser på pricken ut som Lillen. Å det var helt underbart! Visst att jag hade behövt rida fram honom mer till bettet och att min balans inte var den bästa men oj vad kul det var. Helt plötsligt satt jag på en häst som inte försökte springa till skogs så fort jag la till skänklarna. Är fortfarande i något slags lyckorus över att jag faktiskt kunde galoppera på ett normalt sätt. Behövde dock en del övertalning innan jag faktiskt vågade galoppera! Hmm... har nog fått större hjärnspöken än vad jag trott.
Det var hiskelans nyttigt för mig att få rida på en sådan liten prins. Nu vet jag att jag faktiskt kan rida lite grann iaf. Ivar är 9år och Sessan 7år. Kanske, kanske att vi oxå skulle kunna få till en normal galopp om två år :D

Borde ta tag i mig själv och göra något nyttigt men jag orkar inte. Vet att jag kommer att få råpanik och stressa som en galning innan jag går hem. Just nu känns det dock ganska avlägset och jag sitter bara och tittar ut över motala ström.
Rättegång idag. Del 2 och där med den sista. Jag insåg något när jag satt där. Ibland har jag svårt att förlåta. Även om jag inte ruvar på hämnd så finns det vissa saker och personer som jag har svårt att förlåta. Mina förlorade saker har jag förlåtit. Tid har den effekten på mig. Man kan inte vara arg i en evighet. Undrar bara hur i hela fridens namn det kunde gå så här långt. Jag insåg vad anledningen är till att jag flyttar hem. Jag är trött på dessa ständiga besvikelser. Oavett om det gäller vänner man verkligen gillat, personer man älskat eller fiskpinnar som inte längre tycker om en så blir man liksom alldeles tunn inuti när man inser att relationerna man haft inte varit värda något. Det är nog eg inte så stort som jag känner det. Mitt problem här nere har varit att jag har varit lite för beroende av att ha kompisar och där med blivit mer besviken än vad jag kanske borde ha blivit.
3,5 veckor kvar nu. Inte för att jag tror att jag kommer att sväva på några molntussar efteråt. Jag hoppas bara på lite färre besvikelser.

Jag är ingen samlare. Kanske kan bli någon gång i framtiden men är det då definitivt inte nu. Andra måste plocka bort en massa saker när de ska fotografera och visa sin lägenhet, jag var tvungen att låna lite prylar av mamma för att fylla ut. Nu hoppas vi bara på att det finns någon som tror sig kunna trivas lika bra i min lilla lägenhet som jag har gjort.

...jag har bestämt mig. Det blev mäklare nr 3. Behövde inte ens plocka fram den där hatten det var liksom så självklart. Det var lite som i en sådan där film när någon stackars ensam tjej eller kille plötsligt möter personen i sina drömmar och hela världen börjar skimmra. Nu får ni inte missförstå mig och tro att jag gått och kärat ner mig i min mäklare, absolut inte!. Jag har bara varit lite oroad över det här med att hitta den "rätta" mäklaren så nu när jag har gjort det så skimmrar min värld lite, av ren lättnad.

Nu kan jag ju ist börja oroa mig för fotograferingen och visningen. För varför skulle man slappna av om man ändå kan gå runt och oroa sig lite? Fast eg så spelar det ju ingen roll om fotografen tycker att min lägenhet är ful (det är ju antagligen inte denne som kommer att köpa lägenheten ändå) och om en spekulant inte gillar mina möbler så kan jag ju tala om att dessa hade jag ju faktiskt tänkt att ta med mig :)
Känns lite märkligt det där med att sträva efter perfektion i en lägenhet som man ändå ska lämna snart...

Känggurun är sjuk :( Hon har en grads feber och känner sig jätteynklig. Jag som hade tänkt att vi skulle ägna oss å högkvalitativa promenader nu när hon är frisk i alla fyra benen men icke. Kanske kan inkdödandet ha ett finger med i spelet. Hon har haft en ink mellan frambenen och nu när hon ändå var lite skruttig och inte har sadel på sig lika ofta så tänkte jag att det var lika bra att passa på att utrota den där inken en gång för alla. Så jag har använt en mystisk salva (xxterra). Visst att jag ver beredd på att det skulle bli ett sår men jag var väl inte direkt beredd på att det skulle svullna upp såhär mycket och så kommer det ut var om man trycker runt omkring där inken en gång var. Ska tydligen vara helt normalt men det känns av förklarliga skäl inte helt underligt att min häst faktiskt har en grads feber.

Nu har jag alltså en väldigt stor, dyr och lite sjuk hund. Typ. Men man får ju glädjas åt att hon faktiskt är friskförklarad i alla benen. Faktiskt första gången som jag åkt till en veterinärpraktik med ett sjukt djur och fått det friskförklarat... Nästa fredag bär det av mot Strömsholm ist och så ska de få undersöka varför hon håller på som hon gör med huvudet. Kanske blir det ett sådant där dekorativt nosnät i framtiden :P