Jag har ridit på en "riktigt" häst för första gången på länge! (Förlåt Sessan) Eftersom min lilla känguru är som hon är och inte svarar riktigt som hon borde på "vanliga" hjälper så har jag helt tappat självförtroendet när det gäller ridning. Har liksom kommit till den där fasen (igen) då jag känner att jag faktiskt skulle kunna nöja mig med att vara hästskötare. När jag har fått frågan om jag vill rida andras hästar nu när Sessan har varit dålig så har jag gripits av panik och undvikit att göra det in i det sista. Har helt enkelt trott att jag har glömt bort hur man gör :P
Igår fick jag dock rida Ivar. En brun liten D-ponny som ser på pricken ut som Lillen. Å det var helt underbart! Visst att jag hade behövt rida fram honom mer till bettet och att min balans inte var den bästa men oj vad kul det var. Helt plötsligt satt jag på en häst som inte försökte springa till skogs så fort jag la till skänklarna. Är fortfarande i något slags lyckorus över att jag faktiskt kunde galoppera på ett normalt sätt. Behövde dock en del övertalning innan jag faktiskt vågade galoppera! Hmm... har nog fått större hjärnspöken än vad jag trott.
Det var hiskelans nyttigt för mig att få rida på en sådan liten prins. Nu vet jag att jag faktiskt kan rida lite grann iaf. Ivar är 9år och Sessan 7år. Kanske, kanske att vi oxå skulle kunna få till en normal galopp om två år :D