I dag var det dags för Sessans årliga klippning. Det brukar bli ett mindre projekt att få av henne björnpälsen. En brems brukar vara lösningen för att få 600kg Sessa att stå still. Mamma hade vänligheten att här om dagen påminna mig lite fint om att jag gått och blivit djurplågare på äldre dar. Som 15-åring var jag skötare på en liten ponny på ridskolan. Henne var man tvungen att bremsa för att kunna rycka manen. Det tyckte jag var så fruktansvärt att jag dyrt och heligt lovade att aldrig bremsa en häst i hela mitt liv. Nu går det ju inte alltid att hålla det man lovat... Mina dagar som djurplågare ser dock ut att kunna ta slut inom en snar framtid. Prinsessan stod som ett ljus trots att jag inte dragit åt bremssen ordentligt. Med lite tur behövs den inte alls nästa år.