Knarkverkstad i mitt kök
Äckligt enl Sessan å jag måste väl hålla med om att lukten av dessa inte är allt för angenäm
Med näsan i vädret
Strax efter att vi flyttade hem till Sthlm började Sessan med sina huvudskakningar igen. Vi har försökt att hitta någon anledning till dessa "anfall" men det verkar klippt omöjligt. Det verkar iaf inte spela någon roll vilket träns/bett jag använder, om har sadel på sig eller inte eller hur många vi är i ridhuset. Vissa dagar kommer bara ett par ryck, andra är det så att hon blir rädd för sig själv. Gemensamt för all gånger är iaf att när man får henne att lugna ner sig så slutar hon att slå med huvudet och andas normalt ur näsborrarna. Vi har iaf gjort ett försök med det där nosnätet nu. Det fungerar så där... Hon skummar ju så fasligt när man rider och det sätter sig ju såklart i nätet och då blir hon jätteirriterad. Ska prova att klippa lite i nosnätet så att det inte når ända ner till munnen på henne. Annars så sa tjejen i hästsportsbutiken där jag köpte nosnäten att på travare som störs mycket av stänk från banan kan man ha som läderbitar som fladdrar över mulen. Tänkte att jag kanske kunde klippa och klistra lite med någon gammal fly-weil och se om det fungerar bättre. Annars så vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Känns hemskt att rida en häst som har ont i början av ridpasset.
Vi måste filma henne och skicka filmen till veterinären vi träffade på Strömsholm i höstas. Kanske hon har fått någon ny idé om vad vi kan göra. Svårt dock att filma henne när jag nästan alltid är själv i stallet. Gjorde ett försök tidigare ikväll. Hihi... det var nog med mer tur än skicklighet som kameran klarade sig från en flygtur :P
To be continued...
En överenergisk ruffs-tuffs
Ibland tappar jag lusten till att dela med mig. Jag ser ingen annan anledning till att jag inte skrivit här sedan november. Man hader ju kanske kunna tro att problemet är att jag inte har någon dator men sedan julhelgen är jag stolt ägare till en alldeles egen dator (vet som sagt att de fanns de som börjat misströsta). Tror att denn nyfunna iver i att dela med sig bottnar i att jag har varit sjuk i en liten vecka nu. Nästan iaf. Förra onsdagen fick jag gå hem från jobbet eftersom jag lyckats bli magsjuk :S På fredagen var jag tillbaka på jobbet bara för att däcka i någon slags förkylning när jag kom hem på fredagskvällen. Nu har det äntligen vänt och jag mår mycket bättre än vad jag gjorde i helgen. Så glad i hågen ringde jag min chef för att säga att jag nog kan jobba på fredag eftersom jag känner mig mycket bättre. Han tyckte dock inte att det var någon jättebra idé utan sa att jag måste bli ett snäpp friskare innan jag kommer tillbaka. Vad är ett snäpp friskare frågar jag mig nu? Är det att jag inte låter som en skördetröska? Kan enkelt avhjälpas med att jag bara viskar hela tiden. Är det att jag ska sluta hosta? Då får jag väl skaffa mig sån där medicin mot den där lilla obehagliga gröna slemgubben som de har reklam för på tv. (Vilken tur att han inte finns på riktigt förövrigt!). Händer det inte något snart så kommer jag att ha byggt en klättervägg i mammas trapp, gjort schackrutor på mina naglar (å då menar jag inte 4 ynka rutor!) eller eventuellt målat om varenda trämöbel som kommit i min väg (stål går iofs oxå bra, tror att jag har sett lite hammarlack någonstans...).
Kanske är det önskan över att något ska hända som gör att jag nu sitter uppkrupen i mammas soffa med en stor skål glass med varma hallon och chokladsås. Totalt förbjudet med tanke på den vita fluffiga mattan som ligger här nedanför...
Man får iaf väldigt mycket tid över till att filosofera över livet när man är sjuk. Tex. så kan man ju alltid filiosofera över sitt hår. Här om dagen läste jag att ruffs-håret var ute nu mera. Nu är det blankt och rakt här som gäller. Vem är det som har kommit på detta? Det är ju helt klart inte någon med min hårkvalité iaf. Självklart vaknade jag dagen efter med megarufs. Bilden gör det inte riktigt rättvisa men det är inte helt lätt att fotogafera bakhuvudet på sig själv utan att bryta av sig armen (det fluffiga ansiktet tänker jag inte bjuda på). Så ungefär så här ser jag ut i håret när jag vaknar på morgonen. Oftast åker det upp i en knut då sen så får det sitta så tills jag antingen ska rida eller gå och lägga mig. Mitt hår blir tyvärr inte ett dugg rakare eller blankare av att jag borstar det. Det blir liksom bara mkt större och svårare att tämja. Jag har helt enkelt gett upp. Har haft funderingar på att sätta lite färg i det för att se om det inte kunde kännas lite roligare då. Men om jag inte missminner mig helt så har jag faktiskt haft medgörligt hår en gång i tiden som började beté sig så här efter att det blivit sönderfärgat... Ja ja lilla My-frisyren har ju fungerat hitintills å det får den nog göra till den dag det är dax att börja se sig om efter en peruk.
