Vissa dagar är helt enkelt fuldagar. Det spelar ingen roll om man sminkar sig eller försöker sätta på sig fina kläder man är ful iaf. Min måndag var en sån dag, iaf till en början. Funderade på att ringa Annie å säga att jag var sjuk eller nått. Inte helt okej när man uppnått den facila åldern av 26. Så jag tog mig själv i kragen och pallrade mig iväg till tunnelbanan.

Resten av min dag blev jättemysig. Cesarsallad på Fridays vid Kungsträdgården. Årets första mjukglass och solande vid vattnet. Min hudton blev ett par nyanser rödare under dagen. Annie försökte låta snäll och sa att det var brunt men den gubben går jag inte på. Framåt kvällen var jag indianröd i en härlig bondbränna. Men det var det värt!

Eftersom jag var nördig nog att vara en av de första som köpte min lilla mobiltelefon hade de inte tagit fram några displayskydd till dem. Jag behöll därför orginalskyddet på till en början (ni vet det där plastiga med ett blått litet hörn). Sen drog början ut på tiden...  När jag träffade Carro i torsdags sa hon att jag var dålig för satt jag hade kvar orginalskyddet trots att jag jobbar typ 200m från två elektronikaffärer. Dålig det vill jag ju inte va så jag investerade i ett riktigt displayskydd som Annie hjälpte mig att applicera.

R.I.P lilla skärmskydd. 

Idag har jag och mamman varit å hälsat på pappa och farmor i Länna. Det är så himla fint där nu när vitsipporna ligger som mattor i backarna och löven spricker ut på träden. Kvällen har jag spenderat skypandes med lillebror där borta i Amerikat.

   

 

Torsdag: Hoppträningen gick käpprätt åt skogen för att vara ärlig. Vi är helt enkelt inte tillräckligt bra för att rida för den här tränaren. Jag kan kanske tycka att han borde ha varit mer anpassningsbar med tanke på att jag sa att Sessan var helt grön på hoppning (det är alltid lite enklare om man säger att man är sämre än vad man är, då kan det ju bara bli bättre!). Uppvärmning på omhoppningssvängar är väl kanske inte att föredra om man har lite svårt att hålla bärigheten i galoppen även på "vanliga" svängar. Jag borde ha sagt ifrån. Men jag ville visa mig vuxen (och ognällig) så jag gjorde mitt bästa. Mitt bästa resulterade i att jag fick bromsa som en tok och där med fastnade och blev stum i handen. Sessan kom fel på alla hinder och tappade självförtroendet totalt. Till slut ville hon inte ens gå framåt :( Snutt! Då har vi testat att rida för den tränaren. Inget vi tänker göra om inom en snar framtid. Två till kvar att testa.

Lördag: Sadelprovning på Mustang. Man lär sig så himla många nya saker när man har min häst. Vem har hört talas om "framdragna bomspetsar" förut? En sadel med sådana behöver iaf tydligen min lilla häst. Alternativer var att ge henne mögligt hö samt att inte träna henne alls. Då skulle möjligtvis min gamla sadel kunna passa igen... :P Jag tyckte det lät som en dum idé. Därför är nu en ny sadel av samma märke som tidigare (Jeremy Rudge) beställd. Leveranstiden är dock 6-8 veckor. Svårt att klara sig utan sadel så länge. Som tur är så är de så himla snälla på Mustang. Vi har fått låna med oss en sadel hem som passar Sessan bättre än vår gamla sadel (sämre än den nya) utan att betala ett endaste korvöre. Skönt!
Stort plus i kanten får Sessan för denna dag. Hon skötte sig så himla fint. Tack oxå till mamma och pappa som agerade fraktbolag dagen till ära :)

Söndag: Satte upp ett par små kryss med travbommar innan på utebanan. Tänkte att vi skulle jobba på att få tillbaka vårat självförtroende efter i torsdags. Jättefin var hon över hinderna. Ålade fram och tillbaka första gångerna på båda hinderna men sen travhoppade hon som om hon inte gjort annat. Kändes lite seg under framridningen. Ville inte riktigt gå framåt för skänkeln. Håller upp hö bak ganska länge efter att man släppt när man stechar henne. Håller hon på att bli dålig igen? Jag tänker ta det säkra före det osäkra och ger henne därför ett påsklov på en liten vecka. Annars får vi åka iväg till farbror doktorn igen.

Ikväll har jag varit vid Strömsholm och kollat på en liten bebis till S. En nästan svart liten tjejigimport från Holland. Så himla söt. Lite efter i utbildningen för att vara 3 men det behöver ju definitivt inte vara något fel med det. Väldigt go och arbetsvillig. Inte så himla liten i mankhöjd men väldigt tanig. Frågan är nu hur pass mycket grövre i kroppen hon blir. Tror att jag hade köpt henne själv om jag kunnat få det ekonomiska att gå ihop med två huliganer :P Nu håller jag bara tummarna för S skull att det ska lösa sig med veterinärer och försäkringsbolag

Natti natti

Livet är märkligt. Ena sekunden kan man stå och göra planer för framtiden för att i nästa sekund inte ha någon framtid att planera. Ibland önskar man att livet hade en spolknapp. Kanske hade det varit som vanligt då. Kanske hade vi fortfarande pratat framsteg och sommarbete. Kanske hade jag kommit ihåg att säga att jag hade fixat vatten i hagen. Men ibland (eller allt som oftast) så blir det inte som man tänkt. Att vi kan ta vissa beslut över en annan varelses liv är både ett privilegium och en förbannelse.

Idag när jag kom till stallet och tömde höpåsar och hinkar tänkte jag på den dagen Gabbi flög till himlen. Hos veterinären kändes det så himla overkligt eftersom det ju bara ut som om att hon sov. När jag sen kom hem kom det liksom ifatt mig när jag tömde och diskade hennes vattenskål. När jag hängde undan hennes halsband och koppel längst in i garderoben å slutligen när jag dammsög bort alla hennes små gyllengula hår från vardagsrumsmattan. Hon skulle aldrig komma hem igen. Det var lite lättare den dagen när Estrelle gick bort. Då fanns det några som orkade vara starka när jag knappt orkade finnas till. Som tog hand om allt stök åt mig. De grusade över platsen, sköljde ur hinken och ställde undan den och grimman. För det kommer jag att vara dem evigt tacksam.

Jag borde ha gått och lagt mig för länge sedan. Jag skulle ha kommit hem tidigt idag, lagat köttfärssås och mailat equiterapeften ang Sessans headshaking. Istället är det jag som sitter här och skakar. Antar att det är chocken som håller på att släppa. En av hästarna i stallet slog runt mitt på ridbanan. Hon ramlade så olyckligt att hon blev liggandes. Sett snett bakifrån där jag och Persikan befann oss såg det ut som hon bröt nacken i fallet. Tack och lov var det inte så illa och hon kvicknade till efter en stund och reste sig upp. Tyvärr hade något hänt med bakdelen och hon hade liksom ingen styrsel i den. Efter 1,5 timmes väntan på veterinärer som inte ville svara i telefonen och på att djurambulansen sen skulle komma kom de äntligen iväg till Ultuna. Tycker så himla synd om S. Vissa saker ska man bara inte behöva vara med om.

Dagens rosor går till mina underbara stallägare som kom till vår undsättning och till E som hela tiden behöll lugnet.

Igår efter att ha tittat på alla duktiga och modiga ekipage blev jag så himla sugen på att börja hoppa igen.
Idag anmälde jag mig till Roine-hoppningen på torsdag.
 Nu börjar jag ångra mig.
Imorgon ska jag skärpa till mig och tänka på små rosa elefanter om jag ens
försöker tänka tanken att jag inte kan rida.

Finaste, finaste.
♥