Som de flesta vet slutade den där fredagskvällen för två veckor sedan lite sisådär. Att strax före tre på natten upptäcka att man numera inte är en stolt ägare till vare sig jacka, väska, kofta, hemmanycklar mm är ingen hit. Jag har två stycken underbara A:n att tack för att jag fortfarande äger min mobil och att jag slapp sova under bar himmel den natten. Supersnälla Roger lånade ut ett nytt lås till mig så att jag slipper få oväntat besök. Vilken dag som helst ska jag nu bara ta en sväng förbi polisen och se om de kanske har råkat få in något av mina saker...

Jag har haft en del funderingar över vem jag är eller framförallt kanske vem jag vill vara. Blev lite deppig av att bli av mina saker och då dyker de existensiella frågorna upp som ett brev på posten. När mina saker försvann blev jag så himla possitivt överaskad över hur snälla människor kan vara oavsett om de känner dig eller inte. Jag vill också vara en snäll person och jag hoppas att jag uppfattas som en sådan. Därför var det allt annat än okej när jag gjorde ett helt meningslöst uttalande förra veckan. Det var inget förtal men saker som inte tillför något och bara kan göra någon ledsen ska man hålla tyst om. Sen är det väl knappast så att jag har någon rätt att klaga på vissa kommentarer som fällts i kön in till Otten när jag själv inte kan vakta min tunga mitt på ljusa dagen... Skärpning! Samtidigt som man ska vara snäll mot andra så måste man vara snäll mot sig själv. Jag är inte så snäll mot mig själv och framförallt så har jag en benägenhet att tycka att det är okej om andra inte är så snälla mot mig. Men det får det vara slut på. Jag måste få vara den jag är och att vara jag är något som jag ska bli bättre på.

Nu är jag sjuk. Det kom smygande igår kväll för att sedan gå till attack mitt i natten. Jag tycker inte synd om mig själv för att jag är sjuk. Jag tycker synd om mig själv för att jag inte får åka hem till Sthlm. Av någon märklig anledning så vill de inte att jag kommer hem å smittar dem... Dumma, dumma hals!