Jag är inte en person som ger upp. Försöker att mota ut begroppet "ge upp" från min ordlista. Har snarare en viss förmåga att driva saker och ting in i absurdum (om jag tror på det). Ändrar mig det gör jag dock ofta och vägen fram till målet är sällan rak. Ibland måste man dock "lägga ner" (låter inte lika uppgivet som att ge upp) och erkänna sig besegrad. Att bryta ihop och gå vidare känns som en ganska bra devis å det är nog precis det som jag har gjort.

Det är ju ganska så okej att sluta umgås med en del människor om man får bestämma det själv. Det är ju klart mkt värre om man helt plötsligt upptäcker att det finns någon som inte vill umgås med en själv längre. Jag har gjort en sådan liten upptäckt. Frustrationen blir enorm och man skulle vilja skaka om personen i fråga och sedan ställa typ 1000 frågor om varför. Tyvärr är nog personen det här gäller inte det minsta intresserad av att bli omskakad och regel numero uno torde ju vara att inte ta kontakt. Gör man inte det så kan man ju iaf låtsats som om att man man inte saknar och undrar så mkt som man faktiskt gör. Fruktansvärt barnsligt eg. Här skulle man kanske säga att jag ger upp. Jag föredrar dock fortfarande "lägger ner". Konflikträdda lilla jag lägger ner, om än väldigt sårad men jag lägger ner.

Usch! Jag är fånig och dum (det vet jag) men samtidigt så är jag så himla sårad... Underliga och kryptiska små meningar hör väl eg inte hemma på en blogg utan lösenord men jag tror att jag håller på att bli tokig. Att jag aldrig lär mig. Jag blev lika ledsen förra gången men likväl så gjorde jag precis samma sak en gång till. Så ett litet konstaterande på det säger att de falskaste människorna man har omkring sig är de som är mest väluppfostade och aldrig avslöjar vad de verkligen tänker.

Sen så är det väl tyvärr så att hoppa fallskärm gör sig ju bäst om man faktiskt har en fallskärm oxå... :P