Just nu är jag så sjukt pjoskig med min häst. Här om veckan trodde jag att hon gått och gjort illa sig i hagen. Men såret på ena höften visade sig vara en skavsår efter att hon stått och bufflat på väggen in till Cocke :P Den stötvisa andningen och uppsvällda magen berodde nog på att hon var brunstig.
Det är mycket jobbigare att ha häst när man är i "pjosk-mode". Man känner efter på tok för mycket och överanalyserar. Persikan måste väl få ha sina ups and downs (precis som jag har) utan att jag ska tro att hon kommer att dö... Inte för att jag tror att hon ska dö men nu håller jag på och ojjar mig över att det är så länge sen som hovisen var å skodde henne sist. Hovisen har lyckats skära av en sena på ena tummen :( Han är dock på bättringsvägen och har lovat (ja,jag har gått på det) att han ska komma nästa helg. Lilla mulens hovar är långa nu och jag är rädd för att hon ska få ont i kotlederna eftersom vinkeln börjar bli fel. Tycker at hon har rört sig lite kort och stickigt fram nu i ett par dagar. Men det kan lika gärna vara jag som inbillar mig eller att hon helt enkelt var extra knollrig i huvudet just de här dagarna. Har velat fram och tillbaka men bestämt mig för att rida i ridhuset nu i tre dagar för att se vad som händer. Slappnar hon inte av i framvagnen (brukar göra så efter ett par dagar i ridhuset) så får hon väl vila en liten vecka tills hovisen kommer.
Har blivit väldigt mycket vila för oss bara... sår i munnen, skadad hand, julledighet, frusen ridhusbotten, brunst å nu det här :(

För att delvis byta ämne så är det väl ingen nyhet för er att min lilla häst inte så sällan gör mig alldeles matt. Då kan jag inte låta bli att beundra alla andra som jag ser kämpa med sina egna små monster. Alla har de en egen specialité vare sig det är att de ställer sig upp med en på ryggen, försöker springa till skogs när tillfälle ges, går till attack, låtsas som att man inte finns, vägrar kliva på transporten eller försöker nå himlen med bakhovarna. Vi har alla olika referenser till hur vi vill att våra tottisar ska bete sig men gemensamt för de små älsklingarna är att de inte riktigt verkar hålla med oss om vad vi kan förvänta oss av dem... Kanske inte så konstigt att hästtjejer bli envisa som grisar ;P Själv tenderar jag till att bli så nedslagen när Persikan hela tiden ska ifrågasätta mig som ledare. Därför är det hiskelans skönt att stå i mitt stall. Duktiga tjejer som man kan fråga om man känner sig lite vilsen. Alla har de behövt lägga ner en massa arbete på sin häst för att komma dit de är i dag. 
Min inspirationskälla. För orkar de med sina monster så ska väl jag orka med mitt :)