Efter att ha kännt varandra i drygt 4 år (eller är det 5?) så har jag och Emma börjat få kommunikationssvårigheter. Inte för att vi pratade så mycket under det första året. Jag satt mest blyg på en stol och om jag sa något så handlade det säkert om min häst eller livet i Sthlm. Det jag kommer ihåg av Emma är att hon pratade jobb och kläder, när hon inte hjälpte killarna med att mecka eller bjöd på godis dvs. Kan inte dra mig till minnes att vi hade svårt att förstå varandra. Språkförbistringarna har nog kommit smygande och mitt under en basketmatch så var de ett faktum...

Jag: Vart tog han vägen? (om en kille som vi spanade på)
Emma: Han står där uppe i en ljus skjorta.
Jag: Jaha, jag såg honom inte för han hade ju en mörk (murk) jacka på sig förut.
Emma: Eh... nä.
Jag: Jo men det hade han ju (börjar fundera på om jag har tittat efter "fel" kille)
Emma: Nä han hade ingen munkjacka på sig!
Jag: Nae, jag sa att han hade en mörk (murk) jacka på sig.
Emma: Murk?

Tydligen uttalar jag inte alltid ö som ö, om jag inte pratar om just en ö förståss. Jag byter ut vissa ö:n mot u:n i stället. Kan detta vara något slags Shlms-syndrom? Någon från Sthlm som känner igen sig? Kanske bristen på ö:n i mitt vokabulär är anledningen till att jag har så lätt för att babbla på med de engelsktalande personer som vi träffar ute? Klart är i alla fall att jag kommer att bli mobbad för det här en ganska lång tid framöver. Jag menar, vi ska ju precis byta "durrar" i min bostadsrättsförening :P