Tidoptimist? Ja visst! Igår kom jag till och med på mig själv... Om jag i vanliga fall när jag rider Sessan inte är hemma förens 9 så verkar det ytterst knasigt att tro att man ska hinna samma saker men vara hemma till 7. Nu tog det visserligen bara drygt 20min extra innan jag var hemma å det måste ju ändå betecknas som ett framsteg. Red Sessan i ridhuset. Väldigt pigg! Superkänslig för beröring av skänklar men det kanske inte är så konstigt nu när hon är nyklippt. Tänkte ta det lite lugnt nu en vecka och sen verkligen tänka på hur jag rider så att inte älskligen får ont i munnen igen. Behöver dock öva lite på det där med stopp igen...

När jag kom hem promenerade jag och Emma ner på stan och solade. Trodde att jag skulle bränna mig ordentligt och igårkväll stramade det till och med mellan mina fingrar :S Men när jag vaknade i morse var jag inte det minsta röd :) Efter solandet parkerade jag i hennes soffa igen. På fel plats... mycket märkligt det där eg att man liksom har uppgjorda platser och för mig kändes det här helt bakvänt. Vi käkade godis (vilket vi förtjänade efter promenaden) och tittade på Paradise Hotel. Mycket märkligt program med många märkliga människor... ger man sig in i leken så får man leken tåla...Eller? Gick hem vid 22.30 typ och somnade bums. Men tydligen har jag gått å skaffat mig underliga sovvanor för jag har vaknat minst två gånger i natt av att jag har legat och TITTAT på blomman i mitt sovrumsfönster. Hihi... det kanske är blomman som hämnas för att jag typ aldrig ger den vatten ;)

För att komma till klanteriet så skulle jag i morse, jag snäll som jag är, ta vampyens utsläpp i stallet eftersom hon hade fått förhinder. Så jag släppte ut Kippe, Sessan och Lissie först. Men märkte då att Sessans ena bensnöre inte satt som det skulle. Så jag promenerade ner mellan hagarna (för att undvika leran), gick in till Sessan och fixade bensnöret. Sen gick jag upp mellan hagarna igen och då precis innan jag kommit upp ur gången så halkade ja och föll framåt. Av någon underlig anledning så sticker det upp ett vinkeljärn ur marken precis där jag tar emot mig med ena handen. Satans vad ont det gjorde å usch vad det blödde. Tur att man har ett välfyllt stallapotek... Däremot så fixar jag inte att titta på mina egna sår så jag visste ju inte riktigt hur illa det var eg. Men med handen i bandage släppte jag ut resten av hästarna. Stackars Jessica blev helt förskräckt när hon kom till stallet och hittade mig gråtandes med en lindad hand. Efter utsläppet åkte jag till jobbet och fick hjälp av en kollega att göra rent såret och Ipren av en annan. Mina surrogatföräldrar :) Nu känns det rätt okej. Det är inget djupt sår. Jag är bara lite "skalad" på en del av handflatan :P

Så går det om man är klantig!