Har hamnat i ett myller av sådana dära obehagliga existensiella frågor igen... Vem är jag? Vad håller jag på med? Ska det vara såhär? Vad vill jag? mm. Listan kan göras oändlig och som för att verkligen plåga sig själv så måste varje punkt analyseras. Jag tror att någonstans på vägen så har jag tappat mig själv. Jag är bra på att offra mig själv för andra. Inte för att andra kräver det (inte oftast iaf) utan för att jag är så in i norden dålig på att tala om vad jag vill utan att linda in det i någon skum ursäkt för att jag tycker och tänker. Till på köpet är jag sjukt dålig på att säga nej. Vill man inte så kan man säga det... men på nått sätt så är jag så mjäkig att jag bara glider med och i slutändan blir jag arg och ledsen på mig själv för att jag håller på så här. Mitt "nej sägar nyårslöfte" håller på att gå åt skogen rent ut sagt.

Men det är dax att rycka upp sig. För vad ska det bli av mig eg om jag inte gör det? Snart blir jag "junior-tant" å då måste man väl ändå veta vem man är och vad man vill. Inte för att jag är så naiv så att jag tror att jag inom de närmaste veckorna ska få någon slags uppenbarelse som talar om för mig vad jag ska bli och hur jag ska få alla pusselbitar att falla på plats. Men om jag inte vill jobba med det här resten av livet eller sitta i kassan på ICA när jag är 50 så borde jag kanske fundera ut vad jag skulle kunna tänka mig att jobba med. Riktig ångest kan man få av känslan att man börjar hamna i fel ålder för att plugga. Jag menar, om jag börjar plugga nu så är jag ju inte klar förens jag är 30 å kan man verkligen garantera att ens liv är "pluggvänligt" i 5 år? Nytt jobb kanske skulle lösa allt men då måste man ju åter igen veta vad man kan tänka sig att göra...

Äh, jag har gjort en av mina berömda listor och tänker beta av de där existensiella frågorna (å nej-sägandet). Det är ju ingen mening att gå runt och fundera om man ändå inte får några svar :P