Jag ogillar döden. Tex så badar jag ju inte för att jag tror att det ska komma en död (person). Inte helt troligt att det ska göra det när just jag badar men risken finns ju. Jag gillar inte heller fiskar eftersom jag tycker att de dör så lätt. Sen blir de alldeles vita/genomskinliga och så äter de andra fiskarna på dem. Osmakligt! Fördomar?

I torsdags var vi i djuraffären för att köpa julklapp till Pirran. Då gjorde jag även ett ärligt försök till att bota några av mina fiskfördomar. Tyvärr blev det precis tvärt emot. Med mamma som stöd klev jag in mellan akvarierna och tittade på fiskarna. Jag tyckte fortfarande att de var lite obehagliga men det finns ju en hel del fina fiskar också. Inte en endaste liten död i sikte än så länge. Hade precis börjat slappna av när vi kom till ett akvarie med en väldigt vit fisk. "Mamma lever verkligen den där fisken?". Jag hade knappt hunnit säga det innan en annan fisk kom och tog en tugga av den vita fiskens stjärtfena. Sen dök det i en rasande fart upp 4 fiskar till som började mumsa i sig den döda fisken. Jag fick rysningar längs ryggraden och klev raskt vidare till nästa akvarium. Där låg det i stället en stackars fisk på botten som inte kunde röra sig som den borde. För att inte behöva åter igen se det jag nyss bevittnat tog jag ytterligare ett steg åt vänster till nästa akvarium. Vid det akvariet såg allt till en början lugnt ut. Sen såg jag den, den döda fisken nr 2. Självklart var det fler än jag som sett den. De andra ryggade dock inte tillbaka som jag utan de skyndade fram för att äta upp sin före detta kompis. Sen bestämde jag att det var dags att gå därifrån.

Summan av kardemumman är helt enkelt att fiskar just dör lätt, blir vita/genomskinliga och att de andra fiskarna då äter upp dem. Därför kommer det aldrig att finnas ett endaste litet akvarium i mitt hem.

Jag tycker att det är fantastiskt att det fortfarande finns några som läser här. Jag är ju inte direkt med på topp 10 över de mest frekventa bloggarna. Kommar antagligen sist på någon lista med en väldans massa miljoner bloggare. Vet inte riktigt om jag ens platsar där faktiskt. Bloggare? Nja. Men det skulle kanske vara roligt att få inleda alla (?!) inlägg i bästa kära dagboks stil . Hej Bloggen! Observera att det måste uttalas väldigt barnsligt och med en lätt Lidingö accent för att det ska bli på riktigt. Nä jag är ingen bloggare.

Under den tid som gått sedan jag sist hade tid att skriva har lite mer än en månad passerat. På en månad händer det ganska mycket. En Julafton har passerat. Jag fick ett par underbara glasögon. Ska försöka dela med mig av en bild när jag har tid. Tror att ni också kommer att tycka att de verkligen är jag. Jag fick föresten nästan allt som stod på min önskelista :)
        Det har också hänt andra saker. Jag har bland annat bestämt att Sessan ska ut på lösdrift. Märkligt val kan tyckas av en människa som hela sitt liv tänkt att de som har hästarna på lösdrift är latmaskar som inte orkar mocka. Men vad gör man då när hästskrället ägnar kvällarna och nätterna åt att försöka riva hela stallet? Förhoppningsvis får hon så pass mycket mer stimulans att hon kan börja slappna av och bli sig själv igen. Dessutom är det inte en vanlig lösdrift hon ska gå på. Det kallas för Active Stable. Hästarna knatar omkring med små transpondrar på sig och får mat i foderstationer. Där med kan man se exakt hur mycket hästen har ätit och exakt hur den har rört sig i hagen. Det känns fortfarande lite latmaskigt. Men jag har tröttnat på att varje dag få höra att min apa har förstört något, sparkat efter någon, inte gått att fånga i hagen eller bara stått och vävt i 2 timmar i sträck. Det går helt enkelt inte längre och det var inte jättesvårt att räkna ut att hon inte trivs. Så i slutet av januari blir hon Rosersbergsbo. Lite längre för matte att åka. Mycket bättre för Sessan.
        Jag har också bestämt mig för att ta tag i mig själv, högskoleprovet ska skrivas i vår. Allt som oftast trivs jag med mitt jobb. Jag har (som det nästan alltid är) en hel del underbara kollegor och kunder och några lite mindre underbara. Men jag har svårt att tänka mig att jobba med det här resten av mitt liv om jag inte måste. Vad jag ska bli eller vad jag ska plugga vet jag inte riktigt än men jag måste se till så att jag åter igen har valmöjligheten. Tyvärr ser ju inte Lilla mulens diagnos allt för ljus ut och jag känner att jag måste vara förberedd om den kommande sommaren visar sig bli min sista som hästägare. Så, ska jag börja plugga så blir det nog lagom tills hösten jag ska fylla 29 (jag har allstå ett litet tag till på att fundera ut till vad). Annars lägger jag nog de planerna i en liten kartong och lägger den lägst in i garderoben. Jag menar dagens studenter verkar ju stundtals ha svårt att försörja sig själva. Lägg till en stallhyra (?) på det så behövs det inget mattesnille för att räkna ut att den personliga konkursen är nära. Då är jag nog hellre smurfblå resten av livet :P